Fish Tank (2009)

”Fish Tank” slår hårt i magen. Precis som mästerliga ”Red Road” från 2006 av samma regissör, kanske det årets bästa film. Inga solkenshistorier precis. Men väldigt bra. Det är mycket som är jobbigt i ”Fish Tank”. Gränslösa vuxna och brådmogna barn i tröstlösa miljöer där precis ingenting kan blomma. Eller? Våld. Alkoholism. Men också drömmar. Livet har en tendens att se så oerhört grått och svårt ut genom Andrea Arnolds kameralins. Hårt. Huvudpersonen Mia har som tur är ändå någon slags inre styrka, en drivkraft, en punkigt trotsig ”f*ck you” -attityd gentemot allt och alla som försöker j*vlas med henne. En enorm integritet egentligen, mitt i alla missriktade bekräftelsebehov, som man bara måste beundra. Extremt bra skådisar. Man glömmer bort att det inte är på riktigt. Kan inte nog rekommendera den här filmen. Ett riktigt fint bidrag till Storbritanniens alltjämt växande skatt av socialrealism.

+ IMDb
+ Hemsida
+ Trailer

Betyg: 5/5

The Thorn in the Heart (L’épine dans le coeur, 2009)

Kritikerna verkar inte gilla Gondrys hyllning till fastern (mostern?) och matriarken Suzette. ”Inget kul att höra om minnen man inte delar” skrev någon, jag förstår och kan dela den inställningen, men det är verkligen inte någon universell sanning. OK att det inte är så kul att hamna på en fest där alla är fulla och sluddrar gråtmilt om någon legendarisk Sälenresa som alla utom man själv varit med på. Men det här är ganska annorlunda. Jag gillade den nog just för att den var så intern, så personlig. Absolut, det är klart att han gjort filmen mest för sin egen skull, men det finns ändå massor att reflektera över, allt från barnaga och svart pedagogik till Algeriet och Frankrikes mörka arv som kolonialmakt. Filmens huvudkonflikt blir den infekterade relationen mellan Suzette och ende sonen Jean-Yves, och den är allt annat än ointressant. Så j*vla mycket som ligger och bubblar där under ytan, saker som efter allt att döma aldrig kommer att bli helt utredda. Ingen av parterna blir precis yngre, och inte bättre på att tala med varandra heller. Men det kanske är bra så? De har ju iallafall försökt, det kanske kan vara OK ändå. Eller också är det jättesynd, en slags helt onödig tragedi i miniatyrformat. Jag kan inte bestämma mig.

+ IMDb
+ Hemsida
+ Trailer

Betyg: 4/5

Den nya tiden (2010)

Nedslag i postfolkhemssverige. Utgångspunkten är tid, dess status som vår nya bristvara. En ganska medelklassig utgångspunkt kan jag tycka. För många måste väl saker som pengar (bristen på), makt och kontroll (över produktionsmedlen sina egna liv) vara större problem i vardagen. Snarare än det i mina öron lite flummiga ”tid”. En del har en j*vla massa tid. Ofrivilligt. De som jobbade på SAAB och Volvo t ex. Men det flyter väl kanske in i varandra. Antar jag. Hursomhelst så är det här en samling porträtt av människor som lever/valt att leva sina liv på helt olika sätt. Den glassige festfixaren som försöker besegra sitt eget åldrande, den sönderstressade karriärkvinnan med tredubbla lån på hus, sommarstugor och båtar hon knappt hinner sätta sin fot på/i. Paret som flyttat ut till en stuga i skogen för att ha råd att jobba bara precis så mycket som de själva vill. Jag skrev lever/valt att leva förut. För hur medvetet är det där egentligen? Har alla verkligen satt sig ner och funderat över hur de vill ha det. Eller kör man bara på. Bor i hus och har bil och tar lån och åker till Thailand (eller förlåt Vietnam skall det vara, Thailand är sååå 00-tal) på semester, bara för att ”det är ju det man gör”. Jag vet inte. Vet du? Jag är benägen att hålla med killen i skogen. Det är f*n lite skumt att så många isåfall kommer fram till exakt samma sak. Kör på att bo i stan, självförverkligande genom konsumtion, hela den prylen. När det är så uppenbart att det finns mååånga andra sätt att leva. Och för och nackdelar med dem alla. Jag tror inte att folk riktigt ser alternativen. Jag vet att jag inte gör det. Att de faktiskt finns där. Som reella möjligheter. Bra film som får dig att tänka efter.

+ IMDb
+ Hemsida
+ Trailer

Betyg: 4/5

Kill the Referee (Les arbitres, 2009)

Ett beställningsjobb av UEFA, frågan är dock om det blev riktigt den reklamfilm de kanske hade tänkt sig. En högst underhållande inblick i vad som mycket väl kan vara ett av världens mest otacksamma jobb – fotbollsdomarens. Vi får följa ett gäng med alla mått mätt ganska speciella karaktärer under EM 2008. De delar i sin tur alla ett väldigt speciellt jobb. Ett arbete mitt i men samtidigt lite vid sidan av det egentliga strålkastarljuset. Och de brinner verkligen för det. Filmens titel är en hänvisning de mordhot som riktades mot den engelske domaren Howard Webb under turneringen. Han blev ”Public Enemy Nr 1″ i Polen efter att ha dömt straff till värdnationen Österrike i slutminuterna av en viktig match länderna emellan. Polen drabbas av kollektivt tuppjuck, det går så långt att den polske premiärministern lackar ur något fullständigt och uttalar sig offentligt om möjligheterna att helt enkelt ”döda domaren”. Snacka om att fotboll kan sätta känslorna i svallning… Man tycker verkligen synd om Webbs genomsympatiska, åldrande föräldrar hemma i Rotherham (England), där uppretade exilpolacker cirklar runt familjens hus, gapar och bär sig åt. ”Det är ju bara ett spel” vill man säga, men att det är en sanning med modifikation förstår man även utan högskolepoäng i vare sig psyko- eller sociologi. Eller ekonomi för den delen. Man inser att domarens är ett yrke under extrem press. Från alla håll och kanter. Det hade man väl kanske kunnat räkna ut om man tänkt efter, men här blir det påfallande tydligt. (Det är väl det som är halva grejen också. Att man i vanliga fall inte tänker så mycket på domarens vara eller inte vara överhuvudtaget, såvitt han inte begår någon riktig dundertabbe. Här är han huvudpersonen från matchstart till slutsignal.) Att det var så mycket politik inblandat hade jag däremot inte kunnat föreställa mig. Det räcker alltså inte att döma bra och döma rätt, det är minst lika viktigt huruvida det uppfattas som att man dömt bra och dömt rätt. Fotbollsintresse ej obligatoriskt, en givande film för alla oavsett.

+ IMDb
+ Hemsida
+ Trailer

Betyg: 4/5

Kaifeck Murder (Hinter Kaifeck, 2009)

Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag känner mig lurad. Kanske vilseledd. Filmfestivalmänniskor (Ja, de finns. Hur skulle världen se ut om man inte fick förenkla och kategorisera människor?) har helt enkelt inte samma referenser som man själv när det gäller skräck. De jämförde med ”The Ring” och ”hoppades att vi inte skulle bli alltför rädda” i försnacket. Du, Gudrun Sjödén, bara för att en tjej trillar ned i en brunn så är det inte ”The Ring”. Långt därifrån. Hörde folk efteråt som var ”skakade”. Vilket bara bevisar min tes. De kan dekonstruera den polska nya vågen bättre än jag, jag kan skräck bättre än dem. Den här filmen såg bra ut på pappret, fick lite ”Wicker Man” och ”Don’t Look Now” -vibbar av pressmaterialet. Och det var inte helt kass. Schysta Bröderna Grimm -miljöer och läskig stämning i tyska bakvatten, där en lokal skördefestival spårar ur och får katastrofala följder. Men man tar inte vara på premisserna, man krånglar till det och det hela känns till slut bara väldigt derivativt och ointressant. Hade nog ändå kunnat bli en svag trea om det inte varit för Benno Fürmann. Vadf*n är det för en fåne? Tysklands Mikael Persbrandt. Spelar han inte över så spelar han bara något så j*vla dåligt, precis hela filmen igenom. Kanske inte riktigt i klass med Nicolas Cage i den förhatliga remaken på tidigare nämnda ”Wicker Man”, men nästan. Eller så var jag bara lite trött. Whatevs. Ny dag, nya tag.

+ IMDb
+ Hemsida
+ Trailer

Betyg: 2/5